Sida:Pennskaftet 1926.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

153

Nu utspann sig en livlig diskussion om hur långt Pennskaftet skulle få gå i tillmötesgående i politiskt syfte, och hon berättade sammanträffandet med baronen, som ägt rum under Dicks frånvaro.

— Nu älskar han dig, förstås, sade Dick, allvarligt bekymrad.

— Du tror, att alla män som får se mig, älskar mig, sade Pennskaftet och skrattade.

— Ja, naturligtvis, så snart de har någon hut, sade Dick, stridslystet.

Det hade blivit skymning i rummet, och kaminen, som blivit tänd, Pennskaftet till ära, kastade ett orörligt, rött ljus ur sin gallerruta utåt mattan. Flickan reste sig och öppnade dörren utåt den lilla balkongen. Man var i översta våningen, husen på andra sidan om den nyanlagda gatan utgjordes av låga skjul, och man såg över staden, som låg där lik en mörk våd, stickad med gyllene sömmar. Vände man sig mot gatans mynning i väster, såg man den bakom en blek och buktig rad av lyktor, som lyste över knaggliga, ojämna fasader, avslutas mot himmeln av två väldiga husgavlar, tunga och grå och nyckfulla i linjerna som klippblock, och passet mellan dem fyllt av ett gult ljus, blekt men likväl intensivt, en port av guld in mot paradiset.

Sorlet från gatan steg in i rummet och med det en kylig vårfläkt. Hon mindes plötsligt, att hon icke var hemma här, att hon måste gå hela den