Sida:Pennskaftet 1926.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

154

långa gatan och ännu flera gator, innan hon kom hem, och greps av olust. Hastigt stängde hon balkongdörren och kröp upp i soffhörnet igen.

— Vad gör du där borta vid kaminen? frågade hon.

— Jag tänker på, hur mycket jag älskar dig.

— Kan du inte komma hit och tänka på det? Tror du, att du alltid skall göra det?

— Ja, det tror jag nog.

— Ibland tänker jag, sade hon, att jag, som vi alla, att jag bara är en liten skarv på fodret i den älskades rock. Och att det är så naturligt för er att byta om oss som att byta om rock — — —

Han hade aldrig hört henne tala så där kelet jämmerlig förr. Något inom honom tyckte synd om henne, men något gladdes, ty man är icke så rädd att förlora det man icke håller mycket kärt.

— Jag tror aldrig, att jag kan tröttna på dig, sade han och flickan lät sig nöja, ty hon visste, att han aldrig bedyrade. Du är ju för mig tusen kvinnor, för var dag en ny. Du är en för mitt arbete — och Pennskaftet kände en plötslig tillfredsställelse över alla de gånger hon talat om valvkonstruktioner och gjort snusförnuftiga frågor över planritningar.

— Du är en för mitt arbete, återtog han, en för min feststämning, en för mina förhoppningar och en för mitt dåliga humör. Du är också en för min ömhet och en för hettan i mitt blod och