Sida:Pennskaftet 1926.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

159

från staden. Pennskaftet såg helt förskräckt ut, när hon hörde, att man väntade generalens bror, bankdirektör Veber och hans fru, men då Anna Gylling tillade: — Och en annan riksdagsfarbror, baron Starck i första kammaren, som har börjat intressera sig för kvinnorörelsen, Gud vete varför — brast hon ut i skratt:

— Det är ju mitt livs baron, Cecilia!

När de togo av sig ytterkläderna i hallen, viskade hon emellertid med bekymrad min till Cecilia: — Tror du det är bara därför jag blivit medbjuden?

Cecilia, som genast förstod, att hon med »därför» menade baronen, förklarade bestämt, att generalen långt innan baronen »började intressera sig för kvinnorörelsen» talat om att få se Pennskaftet för dess egna rösträttsgärningars skull i sitt hem, och det hela var nog endast en tillfällighet. Däri hade hon emellertid orätt, baronen visste mycket väl vad som väntade.

— Det är roligt med vädret, sade Anna Gylling, förra söndagen, när partiledarna voro här på lunch, var det ösregn, vi har haft otur vid våra politiska bjudningar i vår.

Det dröjde inte länge, innan Pennskaftet märkte, att hon nog i alla fall var bjuden för sin egen skull. Generalen var så älskvärd, att man glömde, att hon egentligen var gjord till att vörda på avstånd, hon var alltid en domkyrka, men man kunde tala till den och vad mera var, den tyckte om det. Hon tog hand om Pennskaftet och gav henne