160
te och hade henne att beskriva sitt dagliga liv och arbete, så synbart road, att Pennskaftet fick mod att berätta om alla de små skiftande uppdrag och situationer, varav en kvinnlig journalists liv är sammansatt: från hattutställningen på morgonen till sjuttioårsjubileet på middagen och mötesreferatet på aftonen.
— Nu vet jag inte mer, sade hon slutligen, men kanske ändå, om generalen vill höra om antastningsfonden?
Generalen, som själv i sin för länge sedan gångna ungdom drömt om att bli journalist, ville mycket gärna.
— Jo, sade Pennskaftet, nu helt modig, vi hade en gång haft en diskussion i tidningen om kvinnofriden, generalen vet sådant man tar till, då man inte vet sig råd med något annat. En stor del därav hade vi, de manliga och kvinnliga medlemmarna på redaktionen, gjort själva, och en av kamraterna, ett manfolk naturligtvis, hade skrivit och sagt, att kvinnorna borde inte vara så pjoskiga, inte ta så illa upp och så vidare. Samma kväll, som den artikeln hade stått införd, blev jag emellertid på hemvägen från mitt arbete antastad av en fin herre, som aldrig ville gå och som anförde min egen tidnings uttalanden som skäl och ursäkt för sitt uppförande. Det är tre år sen nu, och kolsyran hade då ännu inte gått av mig. Nästa förmiddag infångade jag artikelförfattaren, samlade ihop så många jag kunde av kamraterna och sade: — Se
