162
Då gästerna kommo in, drog hon sig tillbaka i en fönstersmyg och beslöt att obemärkt smyga sig ut i parken vid första tillfälle. Generalens bror var henne visserligen ingen obekant storhet, han hörde till de äldre herrar, som alltid inviga bättre välgörenhetsföretag, och hon hade talat vid honom i många barnkrubbor och tuberkuloshem. Han var en grann herre, ståtlig som generalen, och dessutom skulle man vörda honom för hans rösträttsmotioner, men just därför vågade man ju inte bli ond, när han för tjugonde gången lät en presentera sig. Det enda roliga med gästerna var baron Starck, som var lika överraskad som förtjust att få se henne, och som sade: — Kära fröken, jag visste inte, att jag skulle träffa er här i dag, och ändå har jag läst alla edra rösträttsbroschyrer!
— Har det hjälpt? frågade Pennskaftet intresserad, medan Anna Gylling mumlade:
— Å nu förstår man det plötsliga och underbara intresset!
Generalens svägerska betraktade med ett roat småleende den unga journalisten och ömkade sig litet över hennes blus och kängor, samtidigt som hon gratulerade sig till sin egen taktfullhet att ta sin äldsta middagsklänning för att ej sticka för mycket av mot rösträttskvinnorna. Fru Veber tyckte inte om dem, hon trodde, att kvinnorna skulle göra sig och landet olyckliga om de finge rösträtt, men så visste hon också, att aldrig hade hennes artige och älskvärde make älskat henne, som han
