161
detta har hänt, vad skall jag göra med honom? Då var där någon, som föreslog, att missdådaren skulle betala mig droska hem från tidningen var gång jag var så sent ute, att spårvagnarna slutat att gå. Ur denna idé spirade antastningsfonden, då jag föreslog att man skulle utvidga betalningsskyldigheten, så att endast de, som visste med sig, att de aldrig antastat kvinnor om nätterna gick fria. Och då blev de ju med, de allra flesta, tillade hon allvarligt. Nu är fonden så stor, att jag och mina kvinnliga kamrater får en nätt utdelning i proportion till ungdom och bustycke.
Anna Gylling och Cecilia iakttogo med roat intresse generalens vördnadsvärda ansikte under det vita håret, det hade kommit något skälmaktigt över det, och hon, annars så vit och med så vemodiga ögon, hade fått en skär rodnad, som en ung flickas rodnad på kinderna.
— Pennskaftet blir favorit här ute, och det lustiga är, att flickan inte har en aning om, hur nära hon är att göra sin lycka, sade Anna Gylling småleende.
Men Cecilias ansikte mörknade, och hon sade ingenting.
Det hade varit så roligt att få sitta och språka förtroligt med generalen, som var mycket mera trevlig och förstod bättre än man kunnat drömma, och med en suck hörde Pennskaftet hur bilen stannade utanför trappan. Hon tystnade tvärt, och generalen kunde icke få något mera ur henne.
11. — Wägner, Pennskaftet.
