165
ludna kläder, oansenliga och tappra, med hela flockar av små nybörjare nere vid kjolkanterna, och blott en enda av dem hade ännu fått mod att vända sin lugna, blåa blick mot himmeln.
— Just som våra egna pioniärer, slog det henne, och hon tyckte, att hon först nu fick levande i sitt hjärta alla dem, som vågat börja, medan ännu frosten bet, och drivorna lågo hårda i skogen. Tårarna stego henne till hennes egen häpnad i ögonen, de voro alla döda, och de skulle aldrig veta, hur vi nu äntligen förstodo, mindes och vördade. Hon roade sig barnsligt med att ge blommorna namn i det hon fullföljde sin första tanke: — Detta var Fredrika Bremer, fru Olivecrona, fru Adlersparre…
I parken stötte hon på det övriga sällskapet, som promenerade i sakta mak, och, tycktes det, i en tämligen matt stämning.
— Nu är du fast, min bror, sade bankdirektören, när Pennskaftet, som hade all möjlig möda att icke se triumferande ut, kom fram och räckte baronen blommorna.
Baronen, som icke visste riktigt vad han skulle ta för parti, stammade litet, men generalen sade mycket allvarligt: — Våren är med oss, sanningen segrar.
Pennskaftet tyckte, att det leende, som beledsagade detta ord, var en större belöning än alla komplimanger hon någonsin fått.
Anna Gylling var förtjust.
