Sida:Pennskaftet 1926.djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

166

— Det var duktigt gjort, sade hon, kom hit och kalla mig Anna ögonblickligen.

— Det vill jag gärna, sade Pennskaftet, icke litet smickrad, men om han så inte håller ord, tillade hon samvetsgrant, så har du ändå lagt bort rubrikerna med mig.

— Sköter du inte om, att han håller vad han lovat dig i alla dessa vittnens närvaro, så tar vi allt till rubrikerna igen, hotade Anna skrattande, gå och var vänlig mot honom, flicka!

— Ja, svarade Pennskaftet lydigt, och snart såg man henne och baronen under ivrigt samtal vika av på en ensam väg inåt parken, medan generalen, som tydligen icke ville märka någonting, fortfor att underhålla sin bror och svägerska.

Cecilia och Anna Gylling fortsatte det samtal de avbrutit vid Pennskaftets ankomst. Anna hörde icke till de meddelsamma naturerna, de flesta ansågo henne inbunden och skulle häpnat, om de hört henne i dag. Själv kunde hon icke förklara, varför hon plötsligt fått en sådan stark lust att lätta sitt hjärta just för Cecilia. Hon var för trött och modfälld för att stå emot den, allt medan hon retade sig över en svaghet, den hon förutsåg, att hon skulle komma att bittert ångra. Hon hade ju svurit, att hon skulle brännas oläst. Hon var vit i ansiktet av nervvärk, men då Cecilia yttrade några deltagande ord, värjde hon med handen.

— Nej, beklaga mig inte för mina smärtor, sade hon, jag har kommit därhän, att jag finner den