170
opium, som minskar ens fasa och dövar ens längtan.
— Nej, sade Cecilia med plötslig styrka och stannade. Nej, ty jag har lärt mig, börjat lära mig att det är någon mening i mitt stackars eget öde, så snart jag kan bära blott en enda sten till den stora byggnaden och jag vill lära mig att tro, att det blivit så, hon darrade på rösten, så tomt omkring mig därför att…
— Du skall ge dig odelat, ja, sade Anna Gylling medlidsamt, hur många lever inte på den lögnen.
— — —
Cecilia och Pennskaftet fingo låna Anna Gyllings vackra dubblett i övervåningen för att göra toalett till middagen. Anna, som lagt sig på en soffa för att vila en stund och ta några uppkryande gifter, blev så förtjust över resultatet av deras bemödanden, att hon nästan glömde sin neuralgi. Pennskaftet hade en käckt blå klänning med matt blåanlupet guld, som gick vackert till hennes blonda levnadsglada hår, och Cecilias dräkt, »i färg med de tårar hon en gång gråtit», tänkte Anna, var en mycket klädsam omskrivning av säck och aska.
— Hur rätt åt fru Veber!
— Tycker du inte, att vi är riktigt snygga för att vara rösträttskvinnor? frågade Pennskaftet, barnsligt förtjust över att ha en spegel att tillgå, som återgav hennes person.
— Ni är alldeles förtjusande bägge två, bekräftade Anna villigt. Jag skulle vilja döpa Cecilia
