Sida:Pennskaftet 1926.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

171

till vår lady Patricia, och Pennskaftet — nej, du kan aldrig bli annat än rösträttspennskaftet, lilla lustiga kvinnoknopp. Hon nickade vänligt och med ett så strålande leende, att de bägge plötsligt förstodo, vad Anna Gylling en gång varit.

— Låt oss gå ner nu, sade hon och reste sig, hand i hand och under avsjungande av en för tillfället lämpad sång. Helst skulle vi ha vårt rösträttsbaner, men som det inte är färdigt, får vi göra vad vi kan för att bräcka dem ändå.

Och hon berättade för sina väninnor, hur de lugna och stilla kvällarna, om vilka generalen var så rädd, förflöto under högläsning av tendentiös litteratur och sömmande på det nya rösträttsbaneret, som skulle vara färdigt till sommarmötet. Endast när generalen ansåg det lämpligt att ta ut någon, som skulle inspireras till en ledare eller förmås att göra sitt inflytande gällande till förmån för någon av generalens planer eller bevekas att avstå från en dumhet, bröts dagordningen.

— Ni vet inte hur många viljor som förbytts och hur många order, som givits i det här rummet, sade Anna Gylling, då de passerade biblioteket på väg till matsalen, dit alla nu samlades för middagen.

— Nå, nu är du väl ordentligt omvänd? var det första, som bankdirektören sade, då man placerat sig. Och han delade sitt gäckande leende mellan baronen och Pennskaftet.

— Jag skulle blygas över mig själv, om jag inte