Sida:Pennskaftet 1926.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

19

— Samvetskval, föreslog Cecilia.

— Samvetskval för att jag någon gång offrar familjetrevnaden för Saken? Nej, att ni kan tänka er? Varken samvetskval eller oro, för det är bara i reaktionära romaner, som barnungarna lägger sig att dö, så fort modern vågar gå på ett möte. Å nej, men en vild lust att komma åt alla er andra, som håller er undan, och skaka upp er för att dela bördan med oss, ni pliktlösa, som rår om er tid, men använder den till att sova och sörja! Hennes bruna ögon glittrade, och hon såg rakt på Cecilia med tydlig adress till hennes fall. Reskamraten dök med ett roat småleende ner i boken igen för att icke riskera att bli infångad och släpad till ett rösträttsmöte. »Jaså, var de sådana, de där rösträttskvinnorna? — Vilken av de kvinnliga läkarna kunde det vara, hon var ju gift också?»

Cecilia satt stum med hårt hoptryckta läppar.

— Ni ensamma, fortfor Ester Henning, ni, som inte har någon, som hänger er i kjolarna och ber er komma snart igen, vad hindrar er att ge all er disponibla tid åt arbetet? Ni har ju ingen erfarenhet av den strid mellan intressen och intressen, som vi, som är medelpunkten i en liten krets, där alla beror av oss. Ni har inga ursäkter för att hålla er undan, men genom er slöhet tvingar ni oss som spänt oss för lasset att dra över förmågan. Jag är säker på, att det är någon mening i att somliga kvinnor står ensamma, utan hem och barn.