Sida:Pennskaftet 1926.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

20

Cecilia såg stort på doktorn.

— Mening, å nej, sade hon ur djupet av sitt hjärta.

Men doktorn lät sig inte dras ur sin tankegång.

— Jo, sade hon litet hårt, så länge där ännu är så oändligen mycket, som kvinnor kan göra för kvinnorna, så många berg av okunnighet att spränga bort, så mycken agitation för att väcka upp dem som sover, med ett enda ord så många fler dagsverken än arbetare. Meningen är förstås, att de skall ge allt vad de har av sparad omsorg och ömhet åt kvinnornas sak.

— Trycket av den själsliga svälten skall med andra ord driva dem att arbeta?

Cecilia såg på henne med något som liknade motvilja.

— Det var inte precis det jag menade, men så är det nog.

— Nog tycker jag, att man borde ha högre motiv till att viga sitt liv åt en sak, sade Cecilia. Hur skall man kunna göra någon nytta, då man utgår från en så egoistisk förutsättning, som att få något att fylla sitt liv med? Det är då ju bara en slump om det blir kvinnosak eller bridge.

Doktorn satt en stund tyst, kanske med en känsla av att ha slagit an en falsk sträng, man hörde endast hur bladen vändes i den medresandes bok, det gick så hastigt, hon måtte ha kommit till det spännande stället.

— Ni skall inte tro, att man arbetar av det