XIII.
En gång, för hundraden av år sedan, hade sjön gått ända upp dit, där de nu sutto, tätt invid varandra. Men nu låg berget där grått och naket, slipat av otaliga medeltida vågor, och djupt under dem, så djupt, att Pennskaftet hisnade, då hon såg ner, smög vattnet sin lena kind mot berget. Här var deras mest älskade tillflykt under sommarkvällarna, man liksom behärskade skärgården därifrån, såg ut över öar, vikar och sund, långt till havs, men i väster låg Stockholm djupt inne, insvept i sin egen rök som i en tunn grå kappa.
— Hit upp ska man gå, sade Pennskaftet, när hon kom hit första gången en klar vårkväll under deras sökande efter en lämplig sommarstuga, hit upp skall man gå och lära sig att skriva ledare, så att folk ser långt och klart, får de stora konturerna, ogrumlade av detaljer, och djupa perspektiv in över framtiden. Och så blev platsen också, så länge detta lyckliga sommarfolk hade den för egen räkning, kallad Ledaren och ingenting annat.
Det hade varit en dag, full av händelser, men nu led det mot aftonen. I väster kämpade skuggor och sol, och det flöt rött av striden nere vid horisonten. Det var stilla i luften, sjön låg blank och grå,
