Sida:Pennskaftet 1926.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

180

— Icke förrän jag dör, Pennskaft, sade han till sist, och då visste hon att intet i världen skulle rubba honom.

Hon satt och smålog och tyckte, att blodet alltjämt flöt fortare och hetare genom kroppen. Att kärlek blev så svindlande, när man steg ner i dess djup, vem kunde veta det? Ingen hade någonsin sagt henne det, hon hade själv fått upptäcka, att hon i sin person hade en väldig makt över liv och död. Det gjorde henne nästan högtidlig till mods, men då känslorna blevo henne nära övermäktiga, böjde hon sig ner över Dick och frågade i sin torraste ton, om han icke var hungrig ovanpå allt detta?

— Det är förfärligt vad rösträttskvinnor är prosaiska, sade han men rätade genast på sig lättad, som om han varit glad att komma in i en mera alldaglig tankefåra igen. Jag får alltmera klart för mig, fortsatte han och rynkade ögonbrynen, att de allmänna intressena tar bort den kvinnliga ljuva skärheten, som vi män skattar över allt annat. Ja, skratta inte, flicka, det är med den som med skärheten på en persikas kinder, en gång borta kan den aldrig fås tillbaka. Seså, upp med dig du också, jag vill visst ha en pipa och kaffe.

— Jag skall åtminstone ge dig en olikhet mellan en kvinna och en persika, sade Pennskaftet, medan de gingo arm i arm bort mot stugan, och det är