Sida:Pennskaftet 1926.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

181

att en kvinna kan bli så skär du önskar, om du ger henne fem minuter med sig själv — — —

Medan hon malde kaffe, sade han plötsligt — och hon förstod, att det var vad han tänkt på, då hon avbröt honom med att fråga om han var hungrig: — Om kärleken fortfar att växa så här i mitt hjärta, så vet jag sannerligen inte hur den skall få rum till sist.

— Du får bära upp på vinden vad vi inte behöver för tillfället, sade Pennskaftet, men du får inte ge en smul åt någon annan.

Nej, det skulle han då icke, och så kommo de vidare överens om, att det var förfärligt synd om alla dem, som icke »hade varandra», som Dick uttryckte det.

— Som till exempel Cecilia, sade han litet dröjande, oviss hur Pennskaftet skulle upptaga hans ord.

— Varför just Cecilia? frågade Pennskaftet hastigt och såg upp.

— Å, hon är ju inte ung längre och så ensam, och jag tycker att hon ibland ser på oss två med en sådan egendomlig blick i ögonen. Har hon aldrig sagt — — —?

— Sådant talar inte Cecilia med mig om, sade Pennskaftet, man kan ju ibland förstå allting ändå, av en åtbörd eller ett tonfall eller en tystnad, men för resten, jag tycker inte om att diskutera vad jag som vän vet om mina vänner med mina älskare!