190
— Jag tänkte just det, här har du, och han smusslade en handfull koppar i hennes kappficka. Men skall du inte ge mig en tidning då? Han fick sin tidning och blev stående med den i handen, följande Pennskaftet med ögonen, när hon efter en liten hastig blick omkring sig styrde kursen på ett par äldre damer och med en artig hälsning erbjöd dem sin tidning. Det hade hon icke mycket igen för, de svepte förbi med ett kallt leende och utan ord, men där hade hon redan fått tag i en ung man, som genast föreföll varmt intresserad av rösträtten. Då Dick märkte detta, beslöt han att skugga henne, vem vet, sade han till sig själv, för att rättfärdiga åtgärden, vem vet, kanske hon kan behöva mitt manliga beskydd? Pennskaftet märkte honom snart och log ett strålande leende. Han trodde sig förstå, att hon hade roligt, rent som gatpojke betraktad, och detta var nog riktigt, men därtill kom något mera.
Många gånger, då hon åkt i spårvagnar eller promenerat på gator och torg, hade hon önskat att veta, vad alla dessa, som gingo omkring i Stockholm och voro befolkning, menade om rösträtten och nu slog det henne, att här fick hon veta det!
Hon vek därför icke undan för någon hon mötte, även när hon såg, att hon aldrig i livet skulle få sälja. Fick man icke det, kunde man fälla ett gott ord, som kanske en gång kunde visa sig bära frukt, och om inte annat, fick man ett lärorikt glåpord. Ty det var endast mycket väluppfostrade
