Sida:Pennskaftet 1926.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

191

damer, som begränsade sig till att gå förbi och låtsas som om de varken sett eller hört.

— Skall jag snyta mig i den där tidningen? frågade en röst ur en flock unga manfolk, under de övrigas jubel.

— Å, stackars ni, kan ni inte läsa? sade Pennskaftet deltagande, och då den unge mannen gjorde min av att sträcka ut handen efter tidningen: Nej, inga pärlor för den, som snyter sig i dem.

När hon vände sig om, mötte hon två leende godmodiga ansikten, tillhörande det slag av stockholmare, som synes på skärgårdsbåtarna med portföljer och tidningar.

— Jaså, fröken ska partout ha rösträtt, sade de.

— Meningen det, sade Pennskaftet. Får jag sälja en tidning, så kan herrarna sätta sig in i frågan litet närmare.

De skulle gärna köpa var sin tidning, men de ville helst ha muntlig undervisning: — Vad var egentligen på färde, eftersom damerna gick och sålde tidningar?

— Vi har möte, sade Pennskaftet, och om herrarna vill göra mig en tjänst, så säg åt era fruar att komma på det offentliga mötet i morgon afton, det har de bara gott av.

— Får vi inte komma själva?

— Jo, naturligtvis.

— Träffar vi fröken där?

Pennskaftet såg sig om, där kom Dick.

— Ja, adjö så länge då, sade hon hastigt.