Sida:Pennskaftet 1926.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

198

naturligtvis i detta tillstånd legat orörlig med nerfällda gardiner och eau de colognekompresser på pannan, men sen dess har jag fått en del ambition. Det retar mig, att man med så mycken sanning skall säga om oss, att vi är så beroende av vår fysik. Om jag nu blir inneliggande i dag och andra viktiga dagar, är där alltid några, som kommer att säga: Ja, där ser man på kvinnorna, när det gäller, är det tio mot ett, att de inte kan lämna sina rum för huvudvärk. Därför går jag också.

Pennskaftet insåg, att det icke lönade sig att söka förmå henne att ändra beslut, och hon kunde icke heller låta vara att ge henne rätt. Det föreföll henne blott oförklarligt hur denna viljemänniska, som Cecilia alltmera visade sig vara, kunnat en gång till en man så helt förlora både vilja och håg, att hon först efter åratal och genom hårdhänt yttre påverkan kunde väckas upp ur sin domning.

— Och vad var det väl för underbart och oersättligt med den där mannen? frågade hon sig och frågade utan att finna något svar, ty hur skulle hon, som aldrig själv vaknat upp ur en kärlek, kunna ana, att det underbara och oersättliga hos den man älskar så ofta ligger hos en själv, en själv och den kärlek, som allting förvandlar.

— Det är ändå som jag säger, att rösträtten hjälper, tänkte hon. Inte ens för sig själv vågade hon tillstå en misstanke som kommit och farit: den att det varit blott skryt av henne, när hon