XV.
Följande dag, som var den första stora mötesdagen, vaknade Cecilia i en huvudvärk, mot vilken ingen pulverförgiftning tycktes vilja hjälpa. Men då hon likafullt steg upp och förklarade sig vilja gå till mötet, där hon hade försäljningen av tidningar och broschyrer på sitt ansvar, telefonerade den vettskrämda Kristin till Pennskaftet, som kom farande utan att ge sig tid till att äta, i den fasta tron att hennes vän låge för döden, för mindre gick det inte, enligt Kristins beskrivning.
Hon fann Cecilia mycket blek och eländig, men vid frukostbordet och småleende.
— Du borde egentligen ligga till sängs, sade Pennskaftet och slog sig också ner, ty nu, när Cecilia icke skulle dö, var hon med ens hungrig.
— Jag är tvungen att vara där uppe och se till mitt tryck, svarade Cecilia bestämt.
— Nå, jag är glad att du inser, att du är oumbärlig, svarade Pennskaftet och slog i en kopp kaffe, det är alltid ett livstecken.
— Nå, oumbärlig, det är inte det, nog har jag blivit naiv och barnslig på nytt, men så galet är det väl ändå inte. För ett år sen skulle jag
