Sida:Pennskaftet 1926.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

200

utan att tänka på, att av dem skulle bli kvinnor, som en gång skulle blott alltför väl behöva den myndige medborgarens rätt. Varför hade hon blott med så djupt vemod hört dem tala om sina framtida studier och yrken, sett fram mot alla de missräkningar och svårigheter och den ringa lön för mödan, som skulle bjudas dem som kvinnor, utan att ett ögonblick tänka: där finns dock något att göra, om vi håller ihop? Till slut blevo henne alla dessa tankar så övermäktiga, att hon måste tala ut dem. Därför, då turen kom till diskussionen om hur de många likgiltiga skola vinnas och behållas, reste hon sig upp, mycket blek och blyg, och vittnade om sin nya tro, enkelt och alltför lågt men med en sådan värme bakom de få orden, att ingen kunde undgå att bli rörd. Och då hon slutade, plötsligt säker och leende, med att förklara, att detta att ha blivit rösträttskvinna var det bästa, som hänt henne under de senaste tio åren, avbröts hon av impulsiva applåder. Pennskaftet klappade frenetiskt under strömmande tårar, endast i det hörn, där fröken Adrian och de anonyma breven förekommo, hördes en försmädlig viskning: — Vad det angick, så hade hon då inte haft mycket att glädja sig åt, hon med sin uppslagna förlovning!

När förmiddagsförhandlingarna voro slut, var det naturligtvis också slut med Cecilia, hon skyndade hem utan att deltaga varken i den gemensamma middagen eller i försäljningen av tidningarna på gatorna. Men då hon uppkryad gick hemifrån ett