201
par timmar senare, stötte hon på kvinnor, som i slutna led vandrade upp mot möteslokalen i den svala aftonen under medborgerligt samspråk.
Det skulle bli offentligt möte med flera kända manliga och kvinnliga talare, och man hade hyrt en stor lokal i beräkning på allmänhetens tillslutning.
Pennskaftet gick redan omkring och sålde tidningar och broschyrer bland det ännu fåtaliga auditoriet, och Ester Henning stod och jämkade på flaggdekorationen ovanför talarstolen, då Cecilia syntes i dörröppningen. De utbytte en provisorisk hälsning på avstånd, och Cecilia gick bort till sitt bord vid dörren, där hon fann en hög av slantar jämte en lapp, varpå stod skrivet: Jag har sålt etthundra rösträttstidningar, femtio »Varför fru Håkanson gick in i rösträttsföreningen» och fyrtiofem »Varför skola kvinnorna vänta?» Pennskaftet. P. S. Överbetalningen är herrar.
Nu kom Ester Henning fram och skakade hand alldeles särskilt eftertryckligt med anledning av förmiddagen. Cecilia visade henne Pennskaftets biljett, och de iakttogo skrattande flickan, som just nu var inbegripen i ett samtal med en herre, själv nästan lika intresserad som någonsin han.
— Tack så mycket, sade allvarligt denne okände och förvånansvärde gentleman, jag har redan er tidning. Jag gick just hit, emedan jag köpte den i går kväll, men det var inte av er, skyndade han sig att tillägga. Jag fick för mig, att efter som jag var ledig i afton jag åtminstone kunde ta reda på
