205
att Jane å sin sida icke hört ett ord, sedan bankdirektören steg ner från talarstolen och med en blick bort mot henne gick och satte sig bredvid generalen.
Sist kom fröken Morgonvind, socialdemokraten. En och annan, som rest sig för att gå, efter att ha applåderat Ester, satte sig åter eller blev stående i dörren för att betrakta en liten mager, blond figur, så löjligt ung, nästan barnslig, men med en van talares lugn och säkerhet. Pennskaftet försökte få upp en applåd, det kunde hon vara värd, och hon hade sett litet bitter ut, men det lyckades dåligt, hon var tydligen icke så känd av den närvarande publiken.
Man viskade till varandra: — Hon måtte ha börjat tidigt, och Pennskaftet måste le då hon hörde det. Hon visste ju att fröken Morgonvinds allra tidigaste minne var Axel Danielsson i studentmössa, talande nya ord till skarorna, talande till dess hon somnade på sin fars arm och vaknade vid hurrarop och applåder. Visste ju att fröken Morgonvind växt upp bland tal och diskussioner, att det redan var många år sedan hon gjort sitt första offentliga inlägg, att hon aldrig som andra ungdomar bara levat helt enkelt, men alltid levat för sin Rörelse.
Fröken Morgonvind knöt sitt tal vid där Ester Henning hade slutat. Hon såg litet stram ut, då hon citerade dennas ord, att endast den sak kunde bli kär, för vilken man offrat mycket.
