Sida:Pennskaftet 1926.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

204

Hon böjde sig över referenten vid sin sida, han som nött ut så många blyertspennor vid rösträttsmöten utan att drömma om vad det var han refererade.

»När kvinnorna kommit till insikt om värdet av medborgarskap och känna saknaden av rösträtt som något ont, och vi likväl förhålla dem vad de begära, så är varje dag en skymf (bravo)», skrev mannen bredvid henne med omätlig likgiltighet. Pennskaftet, nu fullt vaken igen, noterade hastigt de ord hon gått miste om och följde sedan med spänd uppmärksamhet bankdirektören, som talade med ovanlig värme och eftertryck och var sig helt olik mot i vardagslivet. Hon måste även kasta en blick på generalens ansikte, det var vitt och orörligt som på en staty, vad tänkte hon väl på? Anna Gylling satt och smålog. Ingen kunde misstaga sig om, att hon tänkte på fru Veber och med skadeglädje.

Efter bankdirektören kom Ester Henning, som hade en av sina bästa dagar och lyckades få upp en verklig stämning, när hon talade om offervilligheten och bad sina åhörare vara övertygade om, att kvinnornas sak aldrig kunde bli kvinnorna kär, förrän de alla offrat för den, icke något, icke litet, men mycket.

— Här måste vi ha kollekt, tänkte Pennskaftet, vad blir där väl annars av all denna stämning under möten. Och hon delgav sin tanke åt Jane Horneman, kassaförvaltaren, men då visade det sig