Sida:Pennskaftet 1926.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

23

sig ner bredvid sin mamma och försjunkit i en indianbok, medan han dock hela tiden troget höll fast hennes ena hand. Men nu gick det dock för långt, och han måste gripa in.

— Hur kan pappa ha hjärta att kalla mig för konservativ? sade han i en ton av en så misskänd oskuld, att hela kupén brast i skratt, vilket återigen föranledde den unge mannen att gömma sig och sin politiska övertygelse i mammas säkra skydd. Men det dröjde länge, innan hon kunde trösta honom med sina upprepade försäkringar, att hon aldrig tvivlat på hans frisinne. Och med samma strålande stolthet, varmed alla mödrar berätta om sina barns märkvärdiga egenskaper, anförtrodde hon Cecilia, att Erik lovat att »aldrig använda sin rösträtt, innan mamma fått sin».

Då tåget äntligen stannade vid Centralstationen, och man beredde sig att ta var sin bil åt olika håll, räckte Cecilia Ester Henning till avsked en hand, som värkte av sorg.

— Nå? sade doktorn frågande.

— Jo, jag skall försöka att komma på mötet i morgon.