Sida:Pennskaftet 1926.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

22

Ester Henning strålande och lycklig stack in huvudet genom dörren och frågade, om hon fick föreställa den riktiga doktor Henning och hans son.

— Vi har haft långa och intressanta diskussioner genom halva Sverge, tillade hon förklarande till sin man.

— Du behöver inte tala om för mig vad damerna talat om, sade doktor Henning med en blick på sin fru: »Rösträttsarbete är den bästa medicin som finns», eller hur? Snart behövs inte vi andra läkare, den hjälper för allting.

Ester Henning skrattade och stal sig, oförmärkt som hon trodde, till en smekning över mannens rockärm. — Du brukar ju säga, att jag aldrig ordinerar något annat, men vad då, om de, som redan är rösträttsarbetare blir sjuka?

— Då skriver du recept på mera rösträtt, lilla doktor, jag känner dig.

— Min man är om möjligt ännu mera övertygad om nödvändigheten av att kvinnan får rösträtt än jag, vände sig Ester Henning till Cecilia, som småleende förklarade, att det förstod hon mycket väl.

— Ja, sade doktorn, och jag skulle framför allt önska, att kvinnan finge rösträtt, medan det ännu är litet kvar av min hustru. Tänk nu, att använda en tredjedel av min stackars semestermånad till att omvända smålänningar! Och att lämna mig och min son åt oss själva. Men jag har hämnats, jag har gjort en konservativ av honom!

Pojken hade så fort han kom in i kupén slagit