Sida:Pennskaftet 1926.djvu/214

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

216

i famn och sände av henne, befriad från alla betänkligheter mot att uppträda som rösträttstalare, men lastad med en tacksamhet mot generalen, som hon aldrig skulle kunna avbörda sig.

Om allt detta visste Dick ingenting. Det var som om han glömt sina egna farhågor vid sommarens början, och han tog Pennskaftets tvekan som rädsla inför debuten, naturlig för var och en som aldrig uppträtt offentligt.

— Nå, brukade han säga, när skall du stå upp och låta din stämma förkunna sanningens ord för stationskarlar, pensionatfolk och hembagerskor?

Till slut tröttnade hon på dessa retsamma frågor och fattade ett raskt beslut: — Om lördag skall det ske! Dick var mycket nöjd över detta: — Så får vi litet ro sedan, sade han.

– – –

Pennskaftet kände sig mycket högtidligt stämd, när hon tog avsked av Dick utanför villa Borgis och vandrade bort mot rösträttslägret, ensam och begrundande.

När Cecilia vid en blick genom sitt fönster upptäckte Pennskaftet, kommande över gräsplanen, såg hon hennes bekymmer på långt håll. Hon förstod hur det kändes, det var ju icke längesedan hon själv för första gången varit i samma pinsamma situation, och hon skyndade ner och förde henne in i matsalen på nedre botten. Alla spår av arbete voro undanröjda i afton, på det stora