217
bordet, som annars brukade vara täckt av brev och broschyrer, stod endast en kopparkruka med lövkojor, och i fönstret låg en världslig roman, tillhörig Jane Horneman. Endast den stora kartan över detta hårdarbetade Sverge, full av märken och understrykningar, som utvisade router och angav redan antagna platser, antydde vad som försiggick här om förmiddagarna.
Jane Horneman reste sig efter en blick på Pennskaftet, en blick som omfattade både hennes blåvita sjömansklänning och hennes vita och olyckliga ansikte, och gick ut för att ta fram ett glas vin, men redan i dörren mötte hon Kristin, som själv sett Pennskaftet och redan fått vinet ur källaren.
— Nå, vad skall ni så säga våra vänner i Klaravik? frågade adjunkten, som kom ut ur sitt rum, iklädd vaxduksärmar och med evigt bläckiga fingrar. Hon var mitt i en artikel, ty om alla andra togo sig ledigt: sedan hon började för fem år sedan, vilade hon aldrig och skulle heller icke, innan hon låg under den gravsten, på vilken skulle stå skrivet: »Lika lön för lika arbete.»
— Jag skall säga, svarade Pennskaftet darrande, ja, ni förstår, jag skall säga — — — att det inte är fråga om att införa någon ny ordning, eller att släpa kvinnorna med våld, det är ju så man säger, ut ur hemmen — — — Hon tittade upp litet, där stod Kristin i köksdörren och stirrade i ett sådant tillstånd av förstening, att
