Sida:Pennskaftet 1926.djvu/216

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

218

Pennskaftet brast ut i ett krampaktigt skratt och glömde sina väl uttänkta perioder.

— Vidare, kommenderade adjunkten strängt.

— Jag har glömt det, flickor, jo vänta, och att därför de, som tror sig kämpa för att bibehålla gammal god sed, endast kämpar emot vad som göres för att i samhället passa in de nya förhållanden, som redan är ett faktum — — — och att — — — men gå, Kristin — — — att våra motståndare bär sig lika dumt åt, som om de ville hindra en byggmästare att lägga in golv och tapetsera, när han rest väggarna och takåsen. Duger det?

— Utmärkt, sade Jane Horneman vänligt, det där om huset — — —

— Var bara inte rädd, nickade Cecilia uppmuntrande, jag skall sufflera dig.

— Herregud, det är ju första gången, och ingen begär några storverk av dig, sade adjunkten, och det var ju lätt att säga för den, som haft idel framgång över hela landet.


När Pennskaftet klivit upp på tribunen, hade all rädsla försvunnit. Vid första ögonkastet fann hon Dick, han såg ut som en orolig mamma, och det bragte henne genast i gott humör. Auditoriet var inte större än att hon mycket snart upptäckte alla vännerna, och det kändes tryggt att veta dem vara där. Folket såg godmodigt ut, litet häpet men roat, aftonsolen låg in i skogen framför henne och kom dess djup att synas oändligt och fullt av trygghet