220
eller ej, men det blev i alla fall en liten tystnad, och hon fortsatte, till synes helt oberörd.
— Här skulle man dansa boston, viskade helt högt en ung dam, då det gått en minut eller så.
— Jo, och där uppe skulle naturligtvis musiken stå.
— Å, skall vi inte be henne, att hon slutar?
Pennskaftet, som icke vågade improvisera av fruktan att komma av sig, blev plötsligt utom sig. Det är svårt att säga, om icke hela föredraget upplöst sig i vild disharmoni, men så kom hon ihåg att hon hade i alla fall Frisinnade Morgontidningen! Denna tanke återgav henne jämvikten, hennes hjärna försedde henne med de inlärda satserna och vändningarna, men hela tiden hade hon en beklämmande känsla av att här stodo två världar emot varandra, fulla av fiendskap och förakt, och där fanns intet, som kunde slå en bro emellan dem.
Hon hade icke mycket aning om vad hon sagt de sista fem minuterna, när hon steg ner från Dicks talarstol under ironiska bravorop från den tillrättavisade skåningen.
— Jag får låta Dick slå honom, tänkte hon och skrattade själv åt att hon, den moderna kvinnan, Gud hjälpe henne, skulle nödgas ta sin tillflykt till detta ålderdomliga argument. Hur ofta genom tiderna hade inte Dick blivit uppmanad att slå, och Dick hade slagit och blivit slagen, och
