Sida:Pennskaftet 1926.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

221

det var tydligen just detsamma, när Dicks kvinna var medlem av rösträttsföreningen.

När hon mottagit sina vänners lyckönskningar och några råd för framtiden av adjunkten, som icke för intet var lärarinna, var Dick just färdig med skåningen, som fått veta vad han gick för, och de följdes åt hem.

Hon var tyst en stund, så vände hon plötsligt ett litet upprört ansikte mot honom.

— Dick, det är inga gränser för hur jag vill att du skall skämma bort mig och kyssa mig!

— Du är en duktig flicka, sade Dick tröstande, och därför skall du också bli gift med mig snart.

Flickan var glad, att Dick aldrig skulle veta, hur under en sekund hennes själ, som just drömde om att ur sig skapa en stor talare, slöt sig för hans ord och hans hoppfulla glädje.

— Å, kära Dick, sade hon sakta, kära du, men det dröjer nog länge?

— Vem vet, sade Dick, och om hon varit litet mindre förströdd, skulle hon ha märkt, att han gick och bar på några funderingar, vilka han ännu inte vågade ge henne del av.

— Jag vill, att vi skall tala om vårt hem, fortfor han plötsligt, litet otåligt, som om han ändå kände hennes tankar.

Hon greps av ånger.

— Ja, låt oss, Dick, sade hon.

— Du vet inte, sade han och tryckte hennes arm hårt intill sig, vad det är att bygga hus. Att