224
jag uttrycket, emedan jag vill smickra dig. Men jag bor på slottet, och nu skall du få höra alltsammans ifrån början.
När jag steg ur tåget, mottogs jag av den omförmälda lärarinnan, som skulle bli min värdinna, av en liten hurtig fotografflicka, som är sekreterare i föreningen, och länsmannens fru, som är kassaförvaltare. Vi hade inte hunnit mer än skaka hand, då en betjäntklädd ung man kom fram och frågade efter mig. Jo, här var jag, och han lämnade mig ett brev, jag låtsades inte om att jag var nyfiken, men behöll det ett ögonblick oöppnat i handen, till dess jag märkte, att ingen av rösträttskvinnorna skulle ta den minsta notis om mina repliker, innan de visste, vad som stod i brevet. Den ärade läsaren har naturligtvis redan anat, att brevet var från baron Starck, och att baronens stora fideikommiss behärskar just denna nejd. Han skrev: »Kära fröken Pennskaft, jag har av annonserna på stugknutarna sett, att ni håller föredrag här i rösträttsföreningen i afton, och att ortens riksdagsmän äro inbjudna att redogöra för sin ställning till kvinnans rösträtt. Fast vi för övrigt äro ”politiska motståndare”, förenar oss dock det stora intresset för kvinnosaken och det skulle vara mig en glädje, om ni ville bli gäst på Fredevihus under den tid ni sköter den politiska agitationen i Fredevi. Det kunde kanske roa er att se slottet, och jag har unga flickor av er ålder att bjuda på som sällskap.»
