226
ju ingenting om vad som skulle möta mig, men jag lugnade mig med att jag hade rena vita kläder, rent samvete och min ofantliga fräckhet. Med det kommer man långt, och Dick, jag har kommit långt, så att du vet det med detsamma!
När bilen svängde in framför trappan till ett vackert gammalt ställe i, som jag förmodar, holländsk renässans, kom baronen ut på trappan, vitklädd, vänlig men en smula nervös, om för min skull eller för sin egen vill jag lämna osagt.
— Låt mig presentera er för mina damer, sade han, så fort jag kommit ur bilen.
— Ja, så är det gjort sen, sade jag, du förstår, han skulle bli besviken om jag inte uppförde mig litet egendomligt, och jag nändes inte, när han varit så snäll och bjudit mig.
Vi gick tvärs genom huset — om allt gammalt och vackert, gobelänger och sådant skall jag berätta dig sedan — och fann på en terrass fyra damer, en äldre, som tycktes mig arg som ett bi, men inte fullt så flitig, och tre yngre, som satt vita och nyutspruckna på eleganta stjälkar och väntade att bli plockade. Det var baronens svägerska, som en gång varit fru på slottet, när hennes nu avdöde make hade fideikommisset, och hennes tre döttrar, som nu var gäster hos farbrodern i sitt gamla fädernehem — så man skulle kunnat tro att det blivit feminister av dem, men så långt tänker de inte. Bara att gå omkring och tänka att jag borde varit söner, skulle väl annars kunna göra
