227
mig till rösträttskvinna, om jag inte vore det förut. Jag blev naturligtvis mycket väl bemött, ty det var ju fint folk och jag deras gäst, om jag också tio gånger varit 'ett olyckligt infall av Karl August'. Men det föreföll mig så rasande egendomligt, att jag skulle vara ung flicka ihop med denna Rosenhöger — oändliga vidder skiljer ju mig och mitt liv från dem och deras. Det är inte det, att jag är så mycket äldre, ty den äldsta och jag har nog hunnit med var sin lika stor skiva av livet, det är snarare denna jämnårighet, som gör det hela så förbluffande. När jag hör dem tala, lyssnar jag som till en saga, nog har jag vetat att såna fanns, men för var gång jag ser dem, märker jag, att jag ändå inte trott det! Jag tror inte, att de kan ha lika lustigt som jag åt olikheten, därtill saknar de alltför mycket blick för perspektivet, de ser ju endast det som för ögonen är, och det är ju inte där den häpnadsväckande åtskillnaden ligger, även om de ha ras och batist, medan jag är selfmade och har hemslöjdstyger. Jag vill naturligtvis inte förneka, att jag i någon mån föraktar dem, men å andra sidan tycker jag att denna lyxflicka är en mycket följdriktig produkt av förhållandena. Hon är lat, medan vi dignar av arbete, och hon tackar oss icke för det, hon ser ner på oss, men hon har aldrig lärt och aldrig behövt annat, och hur många har tillräckligt mycket inombords för att arbetet skall växa upp ur oss själva som en naturlig utlösning av kraften i vår natur? Hon
