Sida:Pennskaftet 1926.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

230

Ingen må förtänka mannen, att han ville vara obehaglig tillbaka, men det var synd om honom att han skulle råka så illa ut.

— Ja, sade han, ty naturligtvis talade vi om rösträtt, damerna är så ivriga på den, men ni borde inte vara så förtörnade på oss, som håller litet tillbaka, ty under tiden, medan ni agiterar, är det väl en hel del av er, som lever på rösträtten? Nu trodde han, att han alldeles bräckt av mig, men då hände det märkvärdigaste av alt, det som han minst av allt beräknat: baronen öppnade sin mun och näpste honom, med vad? Med mina egna ord, med allt vad jag berättat för honom om hur agitationen sköttes av självförsörjande kvinnor, som ingenting annat ha att ge än sitt övertidsarbete, men det ge de till yttersta skärven.

Det blev mycket tyst vid det friherrliga bordet, kvinnorna såg på mig, jag behöll fattningen ända till dess talet utmynnade i en skål för mig och rösträtten, då blev jag röd som en skolflicka.

Med risk att du hemkallar mig telegrafledes, måste jag säga dig, att dagen slutade med att baronen visade mig trädgården i höstmånskenet. Han är min sista erövring, men det var först när jag kom in till mig, som denna sanning stod klar för mig.

Jag försäkrar dig, min älskade, att jag vill inte ha honom, men jag skulle bra gärna vilja gifta in honom i rösträtten!