229
endast hans yngre rival uppträdde och vittnade, men denne hade i stället förstått att riktigt avlyssna stämningen och lovade att formligen arbeta ut sig för kvinnans rösträtt och valbarhet. Aftonens höjdpunkt var emellertid baronen, som “ehuru han visserligen icke nu stode inför sitt elektorat, dock fann ögonblicket lämpligt att uttala sina sympatier för kvinnans kamp för medborgarskap och önska Fredevi FKPR all framgång och lycka”.
Det kan man väl kalla en karl som står vid sitt ord, eller hur?
Med ett ord, det var ett välsignat möte, många själar blevo frälsta och skrevs in i rösträttsrullorna, och styrelsen var så rörd över mig, att det var nästan genant — inte kunde jag säga dem, hur allt detta kom sig av att jag slagit vad med baronen!
När vi kom tillbaka till slottet på kvällen, satt den försumlige riksdagsmannen där med änkefriherrinnan; han var bjuden på supé, ”jag trodde naturligtvis, att du skulle komma på FKPR:s möte”, sade baronen, och såg förfärligt illmarig ut.
Icke ens triumfen över våra fiender fattades oss alltså denna händelserika dag, en triumf, som var så fullständig man kunde önska det. Vi gjorde allt vad vi kunde för att på ett fint sätt vara obehagliga emot honom, och i den konsten är ju alla unga flickor lika skickliga, de må tillhöra societeten och vara presenterade eller som jag omsätta sin intelligens i underkläder och dagligt bröd.
