Sida:Pennskaftet 1926.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

233

— Det är gott, att det är över snart, så att vi kan få dö sen, tröstade Kerstin Vallmark, som såg ovanligt sliten och liten ut, där hon satt i Cecilias bästa stol och rökte flitig och fåmäld.

Det blev en stunds tystnad. Pennskaftet steg upp och gick ut men kom ögonblickligen tillbaka igen, som om hon bytt om uppsåt, och återtog stillatigande sin plats. Tystnaden förlängdes. Man orkade icke för hundrade gången säga: — Hur tror du det går? och man visste, att ännu på en timme lönade det sig icke att ringa upp till någon tidning eller gå bort till Gustav Adolfs torg.

Det var valdagen, och dagen hade varit het.

Kerstin Vallmark hade under en morgonlektion blivit utkallad till telefonen, där en ivrig och förtrytsam stämma underrättat henne om ett fult och oförutsett valknep, som meddelaren upptäckt vid en vallokal, och som med varje minut som gick skadade de intressen, som även voro rösträttskvinnornas. Seminarieeleverna, genom henne politiskt intresserade, bytte blickar, när hon kom in från telefonen, blek av vrede och energi.

— Det är tjugu minuter kvar på lektionen, sade hon, men ni får sköta er själva, här står stora ting på spel.

— Får vi hjälpa adjunkten? frågade de alla med en mun.

Där flög ett sken av odygd över adjunktens ansikte, men det slocknade i samma sekund. Nej,