Sida:Pennskaftet 1926.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

234

man skickade icke ut högsta seminarieklassen som sandwichmän, hur stor lust man än hade, och hur väl man än skulle behöva den för ett sådant ändamål.

— Jo, sade hon sedan efter att ha tänkt en minut, ni kan dela upp er i patruller om två och två, fördela de olika vallokalerna er emellan och låta mig veta så fort som möjligt, hur det går till. Det hinner ni med innan nästa lektion. Flickorna gåvo sig av, strålande av förtjusning och viktighet, men adjunkten stod under en halvtimme i telefonen och arbetade fort och klart med den koncentrerade energi, hon ibland kunde utveckla.

Hon ringde först till Anna Gylling: — Vi behöver låna generalens bil, hela dagen, kom ögonblickligen, du skall få veta mer sedan.

Så till Ester Henning: — Kan du satsa tjugu kronor och din förmiddag, så skaffa folk, som inte viker från vallokalerna och ser upp med allt bedrägeri. Är det svårt att bli ledig? Ja, själv har jag inte försummat mitt arbete en enda dag på fem år, utom två gånger, då jag varit på uppvaktning hos kungen och hos statsministern. Men i dag gör jag det.

Till Pennskaftet: — Sätt dig genast ner och skriv ett upprop att föras in i aftontidningarna, och se till, om du kan få det tryckt som flygblad i några tusen exemplar, men fort. Ring till Cecilia och säg, att det blir supé av hennes middag, och försök att få henne med och vik inte