Sida:Pennskaftet 1926.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

241

forna tider, av vilka de skulle minnas endast arbetsglädjen, kamratskapet, entusiasmen och det ljuva i att hoppas och vänta, icke tröttheten, modlösheten, enformigheten och nederlagen.

För sin del tänkte Cecilia, trött till döden: — Jag orkar icke med att ta ihop med något nytt, när detta är gjort. Men hon skämdes över att säga det högt.

Pennskaftet hade smugit sig ut i herrummet och grät med huvudet mot en byråkant. Kristin, som satt och sov på en stol med Scrivers själaskatt i knäet, vaknade upp vid en snyftning, såg på det stackars barnet med oändligt medlidande och sade till slut utan en fråga, med en äldre kvinnas erfarna resignation: — Kära fröken, det är så utsett, att man skall ha sorg av karlarna.

Klockan var tre, då sällskapet bröt upp, man var tankfull och fåordig, ty på bottnen av denna dag, som burits av så många stämningar, hade man funnit vemod, vemod över vad man trodde vara segern.

— Men var är Pennskaftet?

Man letade efter flickan, hon var försvunnen, ingen hade märkt hur hon öppnat tamburdörren och smugit sig ut i natten.

Men när allt var tyst och släckt, stod Cecilia ensam i sitt sängkammarfönster och såg ut i mörkret och avundades Pennskaftet, som hade någon i världen, till vars dörr hon kunde gå och gråta och begära att bli insläppt.


16. — Wägner, Pennskaftet.