XIX.
När Pennskaftet kom ut ur porten, stod hon ett ögonblick och såg framåt den öde kajen, därpå skyndade hon upp mot staden, sägande sig, att nu gick hon hem, men innerst inne besluten att icke stanna innan hon var vid Dicks port. Gator och torg voro strödda med solkade och hopskrynklade valsedlar och uppmaningar till valmännen av allahanda art, hon trampade dem föraktligt i smutsen, vad brydde det henne, vem som segrat eller förlorat! Ännu i förrgår kunde ingen vara mera intresserad än hon, men när det blev natt, satt hon vid Dicks säng och bad till alla glömda gudar om hans liv. Det var en våldsam attack av appendicitis, det var förfärligt att se honom lida, men då fick hon ju ännu vara hos honom! Hon mindes nu, att de nästan icke talat vid varandra, att hon icke sagt ett ord till honom av tack och kärlek, men det hade varit så mycket världsligt att tänka på. Först att få kläderna av honom och få honom i säng, och denne doktor, som var så ohågad att stiga upp, när han äntligen blivit väckt, och hur han dröjde!
Med ett så förbittrat ansikte hade hon väl aldrig mött en människa som läkaren, när hon öppnade
