245
henne. En polis gick fram och såg på henne, men då hon inte var drucken, lät han henne gå.
Det var ännu mycket mörkt, och ljuset från Dicks fönster brann oföränderligt och stumt, annars låg huset i mörker och vila.
Där kom en kvinna borta vid lyktan.
— Se, det är prinsessan Charlotte, tänkte Pennskaftet och tänkte det dock icke, hon lät henne gå förbi utan att lyfta ögonen mot hennes ansikte, och hade redan glömt henne, men kvinnan stannade, följde efter, och då Pennskaftet vände, stod Klara där på två stegs avstånd från henne.
Pennskaftet vaknade upp, Klaras ansikte i lyktskenet hade väckt henne, det ansiktet kände hon, hon hade mött det många gånger, talat till det, lyssnat till det, och hon visste vad det hade att berätta.
— Du är sjuk, sade hon.
— Det kan väl hända, svarade Klara med hes röst.
— Du borde gå hem, var bor du?
— Jag bor ingenstans. Jag är bortkörd.
— Det är jag också, svarade Pennskaftet.
Klara började skratta. — Jo, vi två, vi har allt ställt det fint för oss.
Pennskaftet kastade en sista avskedsblick upp mot Dicks fönster, och hennes läppar rörde sig till en stum hälsning.
— Kom nu med mig, sade hon.
— Vart?
