Sida:Pennskaftet 1926.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

244

efter ett ögonblick av andlös spänning sade: ja, och hur, när svarstelegrammet kom att mor och syster voro att vänta, Pennskaftet sändes bort och det icke hjälpte, att hon tiggde som en hund vid Dicks fötter.

— Jag vågar icke, Pennskaft, sade han bara, de skulle aldrig förstå och förlåta, och detta skall gå över, du måste vara förnuftig. Och nu var han ju så sjuk, att man icke kunde resonera, knappt gråta, endast lyda, när han trodde, att han var klok och stark.

— Skall du icke kalla på mig, om du blir sämre, Dick?

— Jo, men jag blir inte sämre.

— Måste inte vi två vara tillsammans i döden?

— Jo, men vi skall leva tillsammans länge än, om du bara är klok, lilla älskade.

Det var det sista ord hon hört honom säga, men hur hade han det nu? Ett dygn hade gått, nej, mera, hon visste ingenting, hans värdinna svarade: — Å jo, ganska dåligt tror jag, när man frågade. Han hade stängt ut henne, och hon skulle lyda in i det sista, men ingen kunde hindra henne att vaka vid hans port.

Det lyste ur hans fönster, en smal strimma, någon vakade, han var då icke död, o, Dick, älskade, hör du inte mina steg, tränger inte min kärlek genom murarna?

Hon började gå fram och tillbaka, obekymrad om de tilltal, dem enstaka nattvandrare ställde till