Sida:Pennskaftet 1926.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

249

— Jag är inte olycklig, snyftade Pennskaftet. Dick får ju leva, och jag tar inte tillbaka ett ord av vad jag alltid sagt, hör du det, Cecilia.

— Ja, det märks tydligt, hur glad du är, stackare.

Jag är ingen stackare. Jag skall visa dig det, skall jag.

Nästa dag kom Pennskaftet åter, med ett sken i ögonen, som Cecilia inte tyckte alldeles om, men lika morsk som förut.

— Jag är här så ofta, sade hon, det blir en smula enformigt för dig, men det är en härlig sak, att så sårar man då ingens anständighetskänslor. Se här, vad jag fått att roa mig med under tiden!

Och hon slängde ett brev bort till Cecilia.

— Det är då väl, att jag är säker på, att du inte går och gör en dumhet i ren förtvivlan, sade Cecilia plötsligt och såg upp från brevet.

— Jag är inte förtvivlad, men vore det då så dumt? frågade Pennskaftet och såg bort.

— Så säger du väl bara av okynne?

— Vore det så okynnigt att bli gift med baronen? frågade Pennskaftet litet retligt.

— Det var nog i alla fall inte så illa, svarade Cecilia med ett orubbligt lugn, som retade Pennskaftet lika mycket som en motsatt hållning skulle förolämpat henne, att det där brevet kom just nu. Så har du något att leka hämnd med, och Dick får något att förlåta dig, sedan du helt och hållet förlåtit honom — om du kan?

— Om jag kan? Förlåta den jag håller av?