Sida:Pennskaftet 1926.djvu/248

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

250

Tror du inte jag måste älska Dick, även med en liten tagg i mitt hjärta?

Ännu några dagar gingo, Dicks moder och äldsta syster, dessa stumma skyddsvakter, som ingen hade sett, voro alltjämt kvar i Stockholm, och Pennskaftet sade sig ha uppsnappat, att de skulle ta Dick med hem till Östergötland under konvalescenstiden. Flickan meddelade detta helt lugnt.

— Så skönt för Dick, sade hon.

Vid hennes ord fattades Cecilia plötsligt av vrede mot denne Dick, som fogade sig så villigt efter fördomarna i sin familj.

— Att han inte förstår, hur illa han gör mot dig, brast hon ut med sällsynt hetta.

— Han gör mig inte illa, och han förstår inte att han gör det — — — jag menar — — — jag har gjort mitt val, och om jag kanske inte förstått — nej, du får inte se så där på mig — att konvenansen betyder så mycket i världen, så är det bara bra att jag får lära det.

Cecilia stod och såg på barnet, som med en sådan furstlig gest, med en så stolt glädje skänkt bort sig själv. Det hade blivit tunnkindat och blekt, och dess röst, som brukat klinga som en alltför spänd sträng av en alltför stor glädje, hade, tyckte hon, fått något av dödlig besvikenhet.

— Här behövs den gamla fröken, som lägger sig i andras affärer, tänkte hon beslutsamt, och när det blev söndag, gick hon rakt upp till Dick.