251
Pennskaftet skulle aldrig ha förlåtit henne, men om allt gick väl, skulle flickan icke få veta.
Cecilia hade den värdighet och världsvana, som hjälpte henne att lugnt möta den oförställda förvåningen och oartiga nyfikenheten hos den unga flicka med Dicks drag, som öppnade dörren. Hon lämnade med ett svagt småleende sitt visitkort och frågade, om arkitekten vore nog kry att ta emot henne. Det är ovisst, vad systerns åsikt varit om den saken, om icke Dick känt igen stämman inne från sitt rum och avgjort frågan med ett ivrigt: — Jo, det är jag visst.
Hans mor var, som Cecilia beräknat, i kyrkan, och systern fick besked att hålla sig undan. Med ett litet fnissande stängde hon dörren bakom sig, och de voro för sig själva.
Redan vid första anblicken av Dick, märkte Cecilia, att han var så pass kry, att man icke behövde skona honom.
— Har ni någon hälsning från Pennskaftet? frågade han glatt, utan att i någon mån ana oråd. Hur är det med henne?
— Det är det jag kommit för att låta er veta, sade Cecilia, det är illa nog, men nu när ni gudskelov är på bättringsvägen, skall vi hoppas, att allt kan bli som förr igen?
Han gav till ett häftigt utrop, som lockade systern fram till dörren.
— Som förr igen? Men jag rår ju inte för, att jag varit sjuk — och — — —
