27
För att då i någon mån förta verkan av denna taktfulla anmärkning, lade kamrern sin ljusa panna i bekymmerfulla veck och framsuckade: — Ja, det är dyra tider vi lever i.
— Om det bara vore det, jämrade sig assessorskan, men det är väl värre än så. Högmodet har farit i de styrande, barnen får inte lära annat än strunt och skräp i skolorna, och arbetarna vill vara lika goda som de, som är av familj, och ingen törs säga emot dem, allt blir som de vill.
— Lika goda, de är mycket för mer, sade redaktören, hade man det lika bra som arbetarna, så kunde man vara nöjd.
— Men varför arbetar inte redaktören då? frågade Pennskaftet.
Man låtsades inte höra henne. Skåningen applåderade ironiskt.
— Nej, det är ingen tanke på att spara med varken statens eller kommunens medel, därför blir vi snart ruinerade på våra skatter, sade värdinnan, som, enligt vad pensionatskvallret visste att förtälja, deklarerade falskt. Ryktet hade kommit ut därigenom att redaktören, som skrev deklarationen i sin egenskap av litteratör, alltid fick ha ett spelparti den första mars.
— Min man säger, att det är alla de hundrade kommittéerna, som ruinerar landet, sade assessorskan.
— Ja, och nykteristerna, inföll redaktören.
— Å ja, det blir väl än värre, när kvinnorna får rösträtt, då kommer de att avskaffa all sprit,
