Sida:Pennskaftet 1926.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

28

sade författarinnan och smålog mot honom. Men vi skall hoppas, att det inte blir så snart.

Redaktör Jessen hatade om möjligt rösträttskvinnorna än mer än nykteristerna.

— Det skulle veta hut, sade han. De kunde sitta hemma och sköta det som tillkommer dem och inte lägga sig i vad de inte begriper. Har vi kanske för mycket manlighet i riksdagen förut?

— Ja, jag tycker också, sade assessorskan, att kvinnan framför allt skall vara kvinna. Det är vackert så. Vad angår det oss, hur männen sköter landet.

— Följ med upp på riksdagsläktaren en dag och hör vad de förhandlar, så får assessorskan se, att det angår oss ganska mycket, försökte Pennskaftet från sitt hörn.

— Nej tack, svarade assessorskan.

— Konsten måtte väl vara för mer än politiken, insköt hennes dotter, som trodde att hon skulle bli textilkonstnärinna och var klädd därefter.

— Ack ja, konsten, sade den feta författarinnan, som nu måste yttra sig, då man var inne på hennes område.

— Alla kvinnor kan inte komponera spjällband, sade Pennskaftet, som alltid förr eller senare blev grov, när författarinnan och textilflickan började.

— Nej, sade författarinnan, som hatade Pennskaftet intill döden men bodde i samma rum, men alla kvinnor, som ha litet — jag vill inte säga skönhet —