253
— Då har hon inte tänkt det heller. Hon måste ju veta bättre. Ni kan nog inte förstå, men hon måste veta. Snart skall jag få henne hit igen, tillade han förtröstansfullt, den svåra tiden är nästan över, och den kan vi glömma, men min mor, om hon fått veta, hon skulle aldrig ha glömt.
— Ja, ni får ju försöka, svarade Cecilia litet klentroget. Det var inte något fel med Dick, men detta hade han tydligen icke förstått.
— Ja, sade han åter, liksom för att försvara sig, det var minsann inte så lätt för mig heller. Om det bara inte varit Pennskaftet! Har hon berättat för er om sin sammandrabbning med doktorn? Det var den som bestämde mig.
— Med doktorn, nej.
Dick berättade historien. — Ni skulle hört hennes ton, när han ville göra sig underrättad om det förhållande, i vilket hon stod till patienten. »Jag är hans älskarinna, men skynda er nu, han kan dö.» Vad skall man göra med en sådan flicka?
— Jag tror, att jag skulle gjort alldeles som Pennskaftet, sade Cecilia eftersinnande.
— Vad säger ni? Han såg ut, som om han trodde sig ha hört fel.
— Råhet skall väl straffas som den förtjänar.
— Ja, men till det priset? Vad vill ni jag skall göra nu? Här har jag de mina, de vet ingenting, de vill ha mig med hem med det första, jag har ingenting förtjänat, kan inte arbeta
