Sida:Pennskaftet 1926.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

254

på en tid, dåligt om mynt. — Men när jag blir bra, då så — — —

— Om ni kan bli bra utan flickan, är ni inte den jag trott er vara, sade Cecilia. Jag förstår ert sätt att se, naturligtvis, men jag tror att också ni betalar för högt pris för den där sämjan med familjen.

Man hörde tamburdörren öppnas, steg och röster, det var Dicks mor, som kom.

— Vad tycker ni att jag skall göra? frågade han brådskande och förlägen.

— Ni skall tala med Pennskaftet, innan ni far till Östergötland, svarade Cecilia bestämt. Ni kan ju ligga ovanpå, tillade hon med ett litet småleende. Farväl, Dick, vi skall hoppas att allt går bra.

— Hälsa Pennskaftet, bad han ivrigt, när hon reste sig. Säg henne att, ja, hon förstår nog alldeles av sig själv — — —

— Jag törs inte hälsa henne, svarade Cecilia och skakade på huvudet, detta får ni aldrig låta henne veta.

Han teg, först när Cecilia var utom dörren, runno orden till för honom. — Hon skulle bara veta, tänkte han, hur jag älskar henne, hur jag gråtit av längtan, hur jag försmäktar, hur jag drömmer om att se henne, om ingenting annat.

Dörren öppnades, modern och systern kommo in för att från fönstret få kasta en blick på den eleganta damen, som gått förbi dem i tamburen