258
konflikten var löst, och att det nu blott fanns en väg för honom att gå. Just nu förstod han icke, hur han kunnat vara så ängslig för de sinas ogillande, varför det varit honom mera angeläget att ställa dem till freds än att ha Pennskaftet hos sig. Han tyckte, att han själv varit så enfaldig som Pennskaftet kanske hade sett honom, och undrade, hur han skulle få henne att förstå, när han icke längre själv förstod. Han insåg icke, att det var två generationers uppfattning av rätt och orätt, som brutit sig mot varandra, och att, när den yngre segrade, det band brast, som hittills givit modern makt över sonen.
Men den gamla, som alltjämt satt stilla med psalmboken i hand, hade förstått.
— Så reser vi väl i morgon, sade hon tungt och gick därpå ut ur rummet utan att se på Dick.
