Sida:Pennskaftet 1926.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

257

sin präktiga mor, »ett mönster av gudsfruktan», råda honom att lämna den kvinna, som höll av honom och tillhörde honom, för att gifta sig med en »hederlig flicka». Hans duktiga, uppoffrande, söta lilla Pennskaft!

— Mor, sade han, men om du bara tänker en enda gång på hur illa jag då skulle göra den flickan, som — — — håller av mig?

— Å, sade modern strävt, när man ger sig in i något sådant, så har man nog klart för sig hur det skall sluta. Hon är väl kanske van att byta för resten — — — Ja — — — jag är bara en enkel, gammaldags kvinna — — —

Dick var inte van att opponera sig mot sin mor, än mindre att tillrättavisa henne, men han var dock icke en pojke, han var en man, och en man tålde icke höra sin älskade skymfas.

— Jag låter ingen tala så om den jag håller av, sade han mycket bestämt, hon skall bli min hustru och bära mitt namn, och jag vet, att jag knappt är värd henne. I morgon kommer hon hit, om hon kan förlåta mig, att jag hållit henne borta så länge, men jag trodde det var bäst så. Om mor vill, att jag någonsin mer skall komma hem eller låta höra av mig, så tag väl emot henne, men kan inte mor det, är det bäst ni reser hem igen, så att ni icke träffas. Hon kommer att vara här var dag, om hon vill.

Han lade sig ner på kudden igen, litet feberaktig och upprörd, men mycket nöjd med att

17. — Wägner, Pennskaftet.